Fake it until you make it

Dagen har väl varit okej faktiskt. Vaknade halv 12 och känner att halsen har svullnat upp ytterligare. Roland ligger bredvid mig och är varm som en vulkan. Han ringer och beställer tid till vårdcentralen det första han gör. Så den första delen av dagen går ut på att göra så lite som möjligt på mesta möjliga tid. Terry kör oss fram till vårdcentralen, väldigt snällt av honom! Väl där framme blir det väntan och sen ropar de in Roland. Han kanske är där inne 5 minuer och kommer sen ut med ett plåster i armvecket. Då inser jag vad som ligger framför mig. Det räcker med att kolla på det för att tårarna ska börja komma fram i ögonen. Fick panik och ville därifrån.

Visst, det kanske låter lite patetisk, jag fyller ju lixom 17 i år. Men jag skulle nog helt ärligt kunna säga att nålar är min största fobi. Eller ja, att någon sticker in en nål i mig för att tömma mig på blod. Jag vet inget värre och jag kommer inte på någon gång jag inte har gråtit när jag har fått en spruta eller tagit blodprov. Så under de minuterna jag har framför mig försöker jag lugna ner mig själv så det inte ska synas att jag har gråtit, och ja, jag är patetisk. Men jag antar att hon såg paniken i mina ögon och istället blev det ett stick i fingret. Jippie! Men inte var det halsfluss denna gången, utan det var tydligen bara ett virus, men stackars sötnosen hade tydligen det så nu blir det pencellin för honom i några veckor.. Just nu ligger han helt utslagen i soffan och sover om varannat. Så söt är han.

Iaf, Terry körde hem oss igen, (snällt av honom igen). Väl hemma så frågar pappa hur det var med oss. Vi säger som det är, jag är "frisk" och Roland har fått halsfluss. Han frågar även om medecinen, som vi inte har eftersom Roland varken har några pengar och ingen annan betalade. Pappa utbryter och säger "Men det kunde ni ju sagt till innan så kunde jag betalat". Jag förstår mig inte på min pappa ibland. Han är världens snällaste när han orkar och han tror verkligen han kan köpa våran kärlek när han redan har den. Han har knappt några pengar själv pågrund hur hans situation är förtillfället men erbjuder sig ändå så att betala Rolands medecin. Det är så mycket han skulle betala och köpa om han hade pengar, men vem skulle inte det(?), men ändå! Shit the same, jag älskar min pappa ändå! Men vi fick pengar ändå så det blev att cykla fram med Roland (som då hade 39 graders feber! Tortyrmetod, men han är den enda som kunde få tag i receptet) till apoteket och hämta ut det..

Hemma blev det mys, och så fick jag även reda på från pappa att min mobil hade kommit fram till posten så det blir till att hämta ut den imorgon när jag får avin! JIPPIE! Som jag har längtat efter en ny mobil.. Sen jag råkade trampa sönder min förra mobil i höstas har jag fått haft mobiler som inte fungerat som de ska, och det har drivit mig till vansinne när alla sitter och håller på med sina nya mobiler. Visst, det kan låta som man är teknikfixerad, men jag vill oxå ha en bra mobil och nu snart kommer den!

Igår hade vi "fint" besök hemma. Någon trevlig tjej från Tidan var här för att träffa pappa. Jätte intressant, jag vet, not! Men en sak som Roland sa förut fick mig att fundera lite.. "Jag har aldrig sett din pappa så glad som han var igår". Och han har då nästan känt honom i två år. Det är verkligen få tillfällen min pappa är extremt glad och jag önskar att han kunde vara det väldigt ofta! Men han är ju ensam väldigt ofta, och vem vill vara det?

Men ensam är stark, men tillsammans är man starkare?

Dagen och natten har varit ett helvete. Kände redan på kvällen igår att jag höll på att få feber. Det kröp i huden på mig redan då, och natten blev inte bättre när jag hade en svettig sötnos bredvid mig. Så det blev tyvärr inte så mycket sömn, utan istället så låg jag och feberyrade och önskade att allt skulle ta slut. Till sist efter många timmar så orkade jag pallra mig upp och trycka i mig lite alvedon så jag kunde få några timmars sömn till. Vaknar sedan igen kl 11 och känner att febern är borta. Men tyvärr inte, utan den dök upp igen efter en timme och nu sitter jag här och svettas. Livet är underbart!

Allt känns tungt för tillfället. Jag står alldeles ensam mot världen medans alla andra har varandra. Iofs så har jag Roland, men jag behöver någon annan som kan fatta varför jag gör så här. Inte för att det är något dåligt med att ha honom, han är mitt allt och det bästa jag har, men man behöver andra oxå. Jag förstår inte ens på mig själv och varför jag inte klarar av andra människor. Det känns som jag alltid måste tjafsa eller så blir det tjafs. Eller blir det inte så, så går jag omkring och irriterar mig på allt och ALLA! Jag blir aldrig nöjd med något och ska förbättra det hela tiden. Det gör ont, varför måste jag vara så här?

Sen jag fick reda på "den hemska sanningen" så har jag inte kunnat radera de smsn du skickade till mig.. Det står att de behöll sanningen för att inte såra mig och att de även var gammalt och att det inte skulle hända igen. Nehe och? Det HÄNDE! Och går man och pratar med andra, som även jag känner, får man räkna med att det kommer ut till sist. Jag skiter även i om det ligger i det förflutna, ni gjorde det mot mig, och du var min vän. Vänner gör inte sånt. OCH HUR I H-LVETE ska jag kunna förstå varför? Varför ni gjorde det? Varför ni höll käft och inte sa det? Varför ni sa en del av sanningen och det som ni gjorde? Fy fan säger jag, men jag skiter fan i om du inte orkar bry dig.. Nej för allt som går i mot dig skiter du ju i.. Och nej, jag kommer inte förstå varför du gjorde det. Du var min vän och du var otrogen med min pojkvän. Det kanske må ha varit för över ett halvår sen, men du gjorde det. Och du ljög för mig, och du svek mig. Jag trodde jag fick allt sånt från något annat håll, men smärta jag bär på blir bara värre och värre även om ingen ser eller bryr sig.

Och egentligen vill jag inte ha någon som bryr sig eller förstår.. för jag tror ingen förstår mig. Jag är helt enkelt förvirrad för inte ens jag fattar varför jag är så här. Huvudet kokar av frågor och tankar som vill ut men inte kan, de fastnar lixom inne i huvudet och när jag väl försöker förklara för folk så tappar de intresset lika fort som de börjar lyssna.. Jag har inte förmågan att berätta saker och det blir bara fel hur jag än säger.

Den enda "analys" jag har kommit fram till varför jag är så här, är helt enkelt att jag är jobbig och ingen orkar med mig, utan jag måste förändra mig först innan någon annan ska ens orka med hela mig, för vissa delar gömmer jag bland vissa människor. De skulle inte klara av mig på det sättet. Vad är det för psykist fel på mig egentligen?

Ja, första inlägget. Jippie eller något. Många tankar har cirkulerat i huvudet på mig de senaste dagarna och veckorna så jag kände att det var dags att skapa en ny blogg. Allt svek de senaste dagarna och de lögner de sex senaste månaderna förvånar mig. Jag trodde inte att människor kunde göra så, speciellt mina så kallade "vänner". De några av dem har gjort mot mig är oförlåtbart, men de får de ändå så att låta som det är mitt fel. Ja, det är väl det. Det är mitt fel att ni gjorde det ni gjorde, samtidigt som vi var ihop. Hon var min vän då och han var min pojkvän även då. Jag trodde inte vänner gjorde sånt mot varandra, men tydligen så gör man ju så, och säger att man undanhöll sanningen för att inte såra mig. Ja, det är ju äkta vänskap men hade jag väntat mig något annat från dig? Nej, ärligt talat inte.